Visst är det lite lustigt att hur vi än planerar och förbereder så blir livet aldrig som man tänkt sig. Det är dags att lägga alla sina förväntningar på hyllan och börja leva här och nu. Varför lägga tid och energi på att gå och gräma sig för att det inte blev så som du trodde? Njut istället av nuet. Just NU. Nu finns inget annat än det du gör eller tänker precis nu. Det som hände igår finns inte längre och det du oroar dig för imorgon har inte hänt och högst troligt så händer det inte ens.

Flummigt? Nej....väldigt väldigt sant! Men så fruktansvärt svårt att tillämpa. Det krävs övning och mycket personlig utveckling. Jag är långt ifrån detta men jag strävar efter det varje dag.

Jag lever med en sjukdom som heter ME. Med ME så kan man aldrig planera. Jag kan inte ens boka en tid hos tandläkaren tills imorgon för jag vet aldrig hur jag mår. Vissa dagar mår jag hyfsat. Hyfsat för mig är att kunna vara uppe hela dagen, ta kortare promenader med hunden och laga lite mat. Det är en bra dag för mig. Dåliga dagar kan jag ingenting, kanske inte ens ta mig ur sängen. Därför är det så otroligt viktigt för mig att leva i nuet. Det är det enda som jag kan. Precis just NU så sitter jag i soffan med datorn i knäet och skriver. När jag sitter här och enbart fokuserar på detta så känner jag inte av smärtan så tydligt, den ligger i bakgrunden men jag kan härda ut. Jag känner inte av att jag har feber. Jag är bara precis här NU. Jag orkar inte tänka på hur jag mår om 1 timme och ännu mindre hur jag mår imorgon. 

Var hos psykologen idag. Vi pratade om acceptans. Att acceptera att mitt liv inte längre ser ut som det gjort tidigare. Att acceptera att jag har mycket begränsnigar idag. Vi pratade om hur viktigt det är att trots detta hitta ljuspunkterna. Hon frågade om jag hade funderat på att ta livet av mig. Jag svarade att jag har tänkt tanken "Varför ska jag leva och må så här" men att tänka tanken ATT ta livet av mig, hur jag skulle göra det, det skrämmer mig. Jag vågar inte ens tänka på det. Hon bad mig att skriva ner mina ljuspunkter under dagarna så jag skulle kunna läsa detta när allt är svart. När allt är svart så är det som om det alltid är så och har varit så. Jag kan inte se ljuspunkterna precis då. Just då är det viktigt att kunna se att det inte alltid är så jobbigt, att det finns bra stunder också.

ME är en lömsk sjukdom. Den förkortar ens liv med ca 25 år enligt en forskning som nyss gjordes. Antingen dör man av cancer, hjärtat eller tar man livet av sig. Tjooohooo.....man måste ju bara älska forskning!! Nåja...ingen vet med säkerhet någonting. ME är en gåta för många läkare. Det gör det absolut inte lättare för oss patienter. Det händer allt för ofta att vi vet mer om detta själva än vad en allmänläkare gör. Jag är otroligt tacksam att jag lyckades få komma till en specialistklinik. Utan den vet i fasen hur det hade gått.

I varje blogginlägg jag gör så kommer jag att avsluta med vad som var positivt idag. Det kan mycket väl hända att det blir upprepningar men det är för min egen skull jag gör det. Jag ska kunna titta tillbaka på mina inlägg när jag mår som sämst för att se att det fortfarande finns hopp.

- Jag kunde gå en promenad med hunden på morgonen

- Jag tog mig till psykologen

- Jag har fått se hur vackert snön faller ner och gör världens ljus och ren.

- Jag har tagit beslutet att byta ut alla produkter här hemma (av det som går) till produkter som inte är testade på djur. Det känns skönt och tillfredställande.

- Jag och min sambo kan prata om allt. Det är jag tacksam för.

Jag har väntat och längtat så länge. Vissa dagar kan jag förstå varför du inte kommer men vissa dagar förstår jag inte alls. Vad gör jag för fel? Varför måste jag vänta så länge medans andra aldrig behöver vänta?

Jag kan inte lova dig ett perfekt liv. Jag kan inte lova dig ett allt igenom lyckligt liv. Jag kan inte alltid hjälpa dig.

Vad jag kan lova älskade själ är kärlek. All min kärlek jag kan frambringa. Jag kan lova dig att alltid lyssna. Jag kan lova dig att alltid finnas där. Jag kan lova dig att jag alltid kommer att se dig. Jag kommer alltid att höra dig. Jag kommer aldrig att neka dig ömhet och kärlek. Min famn ska alltid vara öppen för dig. Jag vill finnas där och lära dig att ställa dig upp efter misslyckanden. För dessa måste du göra, hur ont det än gör.

Snälla fina själ...kom till mig. Jag är redo att ta emot dig. Jag är redo för ett liv med dig. Jag längtar så det gör ont efter dig.

Allt är ett stort virrvarv av tankar, känslor, intryck och måsten! Var börjar jag, var slutar jag? Vem tar vid där jag slutar? Vem plockar upp mig när jag faller?

Hur ska jag börja tillåta att någon annan tar hand om mig? Jag som alltid tar hand om alla andra. Jag som alltid finns med ett leende och en varm famn. Vem kan jag känna tillit till att göra detsamma för mig? Vem vågar ta utmaningen att bli den närmsta själen för mig? Vem tillåter mig att falla ihop? Vem plockar upp mig och ger mig styrkan att gå vidare? Vem ger mig all sin tillit?

Vem är min spegel? Vem vågar stå naken inför mig? Och framför allt.....vem litar jag på så mycket att det finns en möjlighet för någon att stå framför mig???

Att börja varva ner och hitta sitt innersta är en lång väg att gå. Min väg har pågått i så många år och ändå så har den precis börjat. Ska man ha en själ att gå bredvid eller ska man vandra ensam?

Tankarna fortsätter.....