Allt är ett stort virrvarv av tankar, känslor, intryck och måsten! Var börjar jag, var slutar jag? Vem tar vid där jag slutar? Vem plockar upp mig när jag faller?

Hur ska jag börja tillåta att någon annan tar hand om mig? Jag som alltid tar hand om alla andra. Jag som alltid finns med ett leende och en varm famn. Vem kan jag känna tillit till att göra detsamma för mig? Vem vågar ta utmaningen att bli den närmsta själen för mig? Vem tillåter mig att falla ihop? Vem plockar upp mig och ger mig styrkan att gå vidare? Vem ger mig all sin tillit?

Vem är min spegel? Vem vågar stå naken inför mig? Och framför allt.....vem litar jag på så mycket att det finns en möjlighet för någon att stå framför mig???

Att börja varva ner och hitta sitt innersta är en lång väg att gå. Min väg har pågått i så många år och ändå så har den precis börjat. Ska man ha en själ att gå bredvid eller ska man vandra ensam?

Tankarna fortsätter.....