Jag har väntat och längtat så länge. Vissa dagar kan jag förstå varför du inte kommer men vissa dagar förstår jag inte alls. Vad gör jag för fel? Varför måste jag vänta så länge medans andra aldrig behöver vänta?

Jag kan inte lova dig ett perfekt liv. Jag kan inte lova dig ett allt igenom lyckligt liv. Jag kan inte alltid hjälpa dig.

Vad jag kan lova älskade själ är kärlek. All min kärlek jag kan frambringa. Jag kan lova dig att alltid lyssna. Jag kan lova dig att alltid finnas där. Jag kan lova dig att jag alltid kommer att se dig. Jag kommer alltid att höra dig. Jag kommer aldrig att neka dig ömhet och kärlek. Min famn ska alltid vara öppen för dig. Jag vill finnas där och lära dig att ställa dig upp efter misslyckanden. För dessa måste du göra, hur ont det än gör.

Snälla fina själ...kom till mig. Jag är redo att ta emot dig. Jag är redo för ett liv med dig. Jag längtar så det gör ont efter dig.

Allt är ett stort virrvarv av tankar, känslor, intryck och måsten! Var börjar jag, var slutar jag? Vem tar vid där jag slutar? Vem plockar upp mig när jag faller?

Hur ska jag börja tillåta att någon annan tar hand om mig? Jag som alltid tar hand om alla andra. Jag som alltid finns med ett leende och en varm famn. Vem kan jag känna tillit till att göra detsamma för mig? Vem vågar ta utmaningen att bli den närmsta själen för mig? Vem tillåter mig att falla ihop? Vem plockar upp mig och ger mig styrkan att gå vidare? Vem ger mig all sin tillit?

Vem är min spegel? Vem vågar stå naken inför mig? Och framför allt.....vem litar jag på så mycket att det finns en möjlighet för någon att stå framför mig???

Att börja varva ner och hitta sitt innersta är en lång väg att gå. Min väg har pågått i så många år och ändå så har den precis börjat. Ska man ha en själ att gå bredvid eller ska man vandra ensam?

Tankarna fortsätter.....